Inlägg taggade med ‘Trädgårdstankar’
Hur många löv går det i ett träd?
Hösten är inte här men den är farligt nära och vad jag inte vet är om man m å s t e kratta upp alla löv eller om det liksom kan blåsa bort av sig själva? För om man måste kratta alla löv så kommer jag inte att ha annat att göra de närmsta månaderna. Svaret på frågan om hur många blad ett träd har är nämligen: jätte jätte jätte jätte jätte jätte jätte jättemånga. Jag vet för jag har räknat.
En annan sak: om man har en lövblås, måste man ändra kratta upp löven eller räcker det att blåsa ut dem på åkern intill och låta bonden plöja ner dem i höst?
Milt bakis Olle faschineras över livets mirakel
Har du tänkt på hur stora träd är? Jag tänker på det allt oftare. Det är egentligen ofattbart att de orkar hålla sig uppe. När man bär iväg allt ris och alla löv och grenar fattar man hur mycket det är. Och näring ska ut och upp ända till yttersta löv.Och så har de en form. Hur vet trädet att det ska ha just den formen? Att alla grenar ska bli lika långa så att kronan blir rund?
Träd är vackra. Idag ska jag titta på Stockholms träd. Det blir ett nytt sätt för mig att se på stan.
Aldrig färdig
Min trädgård ska aldrig bli färdig. Jag måste upprepa det för mig själv som ett mantra: jag ska aldrig bli färdig, jag ska aldrig bli färdig, jag ska aldrig bli färdig.
Meningen måste vara att hålla på. Att gå där och vara där och göra saker där. Min trädgård ska vara en plats där man har det skönt. Jag har så lätt för att vilja bli klar, att vilja prestera och redovisa. Att vara duktig. Men om jag blir stressad för att jag inte hinner med är allt förfelat.
Däremot måste man ibland få avsluta olika projekt och känna sig nöjd. Det ska jag också upprepa varje dag. Det ska bli mitt trägårdsmantra: jag kan vara nöjd, jag ska aldrig bli färdig.
Pionen nästan dekapiterad
Hur märker man att man förändrats och inte längre är ett barn?
Kanske när man står i trädgården ödetomten med sin grabb och kastar frisbee och plötsligt ser honom ta tag i en klotrund pionknopp och försöka dra av den. Lite tankspritt, liksom. Det hände igår. Jag skrek: SAM! SLÄPP! Han släppte. Vi pratade om det sen. Han hade sett knoppen och tagit i den, som man vill göra när man är barn och dragit i den som man vill göra när man är barn och han hade inte tänkt på att det var en blomma i vardande. Det var självklart. Så gör man om man ser en kula. Handen vill ju ta den. Det märkliga var att jag blev så skärrad. Över en blomma. Som om det varit ett dyrbart och älskat konstverk eller minnesföremål.
Efter det körde vi ner en käpp vid pionerna och band upp dem med ett snöre för att ge dem lite stöd mot vinden som ligger på där ibland.
En kommentar | Läs och kommentera; Hur många löv går det i ett träd?