Olle
Olle Svalander, 39, är journalist och författare som sålt lägenheten i Stockholm och flyttar till en skånelänga med sin familj och sina katter. Där ska han skriva och odla en vilt växande trädgård full av fasaner, sniglar och spännande överraskningar. Han är en entusiastisk och otålig nybörjarodlare som gärna startar alldeles för stora projekt och föredrar växter man kan äta.
Aldrig färdig
Min trädgård ska aldrig bli färdig. Jag måste upprepa det för mig själv som ett mantra: jag ska aldrig bli färdig, jag ska aldrig bli färdig, jag ska aldrig bli färdig.
Meningen måste vara att hålla på. Att gå där och vara där och göra saker där. Min trädgård ska vara en plats där man har det skönt. Jag har så lätt för att vilja bli klar, att vilja prestera och redovisa. Att vara duktig. Men om jag blir stressad för att jag inte hinner med är allt förfelat.
Däremot måste man ibland få avsluta olika projekt och känna sig nöjd. Det ska jag också upprepa varje dag. Det ska bli mitt trägårdsmantra: jag kan vara nöjd, jag ska aldrig bli färdig.
Vindpark
Det är toppen här på slätten. Men det blåser på toppen. Idag ganska mycket.
Har bestämt mig för att gilla läget och försöka ha kul med vinden. Igår och idag gjorde Sam 9 och jag början på en vindpark. Min första snurra rör sig makligt först när det blåser styv kuling. Sen klippte jag en propeller av ett plastlock som snurrar utav bara helsike och sen gjorde Sam en makapär som slår en liten mutter i en tråd mot ett bamburör. Jag lyckades fånga parken på bild sekunden innan Sams propeller blåste ner.
Sekunden före Sekunden efter
Lite trädgård. Mycket hus.
Målade köket igår. Ville inte få färg i datorn, därför blev det inget skrivet. Hade hoppats att det var klart, men morgonljuset avslöjade att jag måste spackla lite mer på en vägg. I ett 100 år gammalt hus är det ok med ojämnheter, men inte med streck från förra spacklingen… Så det blir en sväng till med spackel och roller.
Har tittat på SvDs bostadssidor. Hur får man ett sånt här perfekt slarvigt och somrigt hem egentligen? Man blir ju grön när man ser det. Vårt hem har alltid varit slarvigt, i bästa fall somrigt, men aldrig perfekt. Inte på det viset.
Fast, å andra sidan, ju mer jag kollar runt på hemma hos-reportagen desto mer tycker jag att allt ser personligt ut på exakt samma vis. Alla har inrett så där äckligt smakfullt. Det ska väl berätta om hur människorna som bor där är. Eller så berättar det hur de vill vara? Jag vet inte. Mitt hus berättar i så fall att jag är gammal men långt i från smakfull, långt ifrån färdig. Mitt hus berättar att jag gillar pizza. Inte bara maträtten utan hela konceptet. Fejkad murgröna och gipsfigurer i plast here I come. Nästan. Välkomna SvD Bostad till min Pizza Stube.
Vi köpte en för stor soffa. Den kom i tisdags från Ikea. Kramfors. Med en såndäringa chäslång. Den är hiskelig och har inget av det där äckligt smakfulla som alla i SvD bostad omger sig med, men katterna gillar den.
Spaljérat och klart
Spaljén är snickrad och på plats. Ungefär som jag tänkt mig. Ruskigt nöjd med at jag borrade alla hål på rätt ställe för armeringsnätets piggar. Valde att inte fästa den i huset men att ställa den intill för att låta trädet få del av värmen från väggen. Rätt ellr fel? Vet inte. Efter att ha bankat ner stolparna med sina stolpfötter stående på stege kan jag i alla fall lova att trädet kommer att få det varmt. Jag har bytt tröja… Kanske borde jag bankat ner stolpfötterna först och sen fäst stolparna? Ser fram emot en fin kontrast mellan rostigt järn och mjälla persikor.
Det tog mig ett par timmar att göra jobbet. Det gjorde mig lugn. Nu har jag ägnat lika lång tid åt att försöka få in bilderna på rätt håll. Det gör mig galen. WordPress vrider tillbaka dem hur jag än gör och jag måste bära ut datorn i hundhuset och ladda över dem på en annan dator, vända dem och sen lägga tillbaka dem till den här datorn för att kunna använda det trådlösa modemet och lägga in dem på bloggen. Allt för att du kära läsare ska slippa vrida nacken ur led när du tittar på dem. Det får vänta. Solen skiner och persikoträdet behöver 20 liter vatten. Nu.
Spaljén närmar sig
Köpte material till en spaljé idag. Ett armeringsnät 2×2 meter, två stolpfötter och några meter tryckimpregnerad trästolpe 45 mm x 45 mm. Handlade på närmaste byggfirma här ute på landet. De är väldigt trevliga. De klippte till nätet åt mig så jag fick pinnar som stack ut åt sidorna och skrattade åt att jag samtidigt köpte två katthalsband med pingla.
I morgon ska jag borra hål längs stolparna där pinnarna från armeringsnätet ska stickas in. Sen ska stolparna ner i stolpfötter och skruvas fast. Kan bli mycket bra. Ska ta bild på den imorgon. Kanske en hel bildserie.
Sen återstår det svåraste: att spaljera trädet. Enligt källor på internet är det svårt. Svårare än att sköta ett vanligt fruktträd. Det är än så länge ungefär allt jag fått fram.
Gick ett varv runt trädgården vildmarken i kväll och letade efter platsens själ. Locum genius eller vad det heter. Frun och jag är helt överens om att det är en vacker själ, men vi är inte helt överens om var den finns och hur den ser ut.
Höjdpunkter
Igår kom våra första övernattande gäster. Trevligt. Visade dem trädgårdens morasets höjdpunkt:
I södra änden av tomten lupinfarmen står ett högt och kraftigt träd med tjocka grönröda blad och ljust grå bark. På grenarna sitter små gröna ludna frukter. Det är valnötter. Eller ska bli. Valnötsträdet är verkligen praktfullt. Det är högt och ståtligt, men under det råder kaos. Tjugo år av kompost, byggbråte och gamla julgranar trängs bland hasselsnår och konstiga rotskott som nog aldrig sett solen. Jag behöver hjälp och en motorsåg. I vinter ska vi äta egna valnötter. Det är så coolt att man kan dö.
Har just hämtat ner en katt ur ett av de höga pilträd som står i kanten av vår gård. Jag hade träskor. Han hade oklippta klor. Jag blöder. Måste rota fram klotången snart, annars tar jag sekatören. Livet liknar mer och mer “Ett päron till farsa”.
Stången rest
Midsommarafton hittills: stång, sång och lunch ute med sill och potatis. Om sju, åtta timmar kan vi se solen gå ner genom den här midsommarstångskransen tillverkad av blommor från trädgården ogräs. Det känns ganska gött nu.
Glad midsommar!
Ska tillverka en midsommarstång. Hoppas kunna presentera en bild på den senare. Trevlig helg, kära läsare.
Solurspasta
Står framför en buske och inser hur lite jag förstår. Grannarnas buskar blommar mer och är snyggare. Man borde beskära den, men jag vet ingenting.
När ska man klippa? Före blomning eller efter? Var ska man klippa? Över en gren eller under? Varför ska man klippa? Utseende eller frukter/blomning eller för att man bara ska? Hur ska man klippa? Snett eller rakt?
Jag vet att man borde och jag vill kunna. Jag vill kunna se på en buske och kunna säga hur man ska göra för att den ska bli bättre. Jag kan läsa en text och utan vidare se hur den kan förbättras för att nå sin fulla potential, men en buske förstår jag inte.
Funderar på att gå en kurs. Min bok om beskärning är på en för hög nivå för mig.
Kryddor däremot förstår jag. Och vid soluret i trädgården har jag oregano, två sorters salvia, rosmarin och timjan. Sam och jag har uppfunnit en pastarätt med dem. Den ska bli vår nationalrätt här i huset.
Pionen nästan dekapiterad
Hur märker man att man förändrats och inte längre är ett barn?
Kanske när man står i trädgården ödetomten med sin grabb och kastar frisbee och plötsligt ser honom ta tag i en klotrund pionknopp och försöka dra av den. Lite tankspritt, liksom. Det hände igår. Jag skrek: SAM! SLÄPP! Han släppte. Vi pratade om det sen. Han hade sett knoppen och tagit i den, som man vill göra när man är barn och dragit i den som man vill göra när man är barn och han hade inte tänkt på att det var en blomma i vardande. Det var självklart. Så gör man om man ser en kula. Handen vill ju ta den. Det märkliga var att jag blev så skärrad. Över en blomma. Som om det varit ett dyrbart och älskat konstverk eller minnesföremål.
Efter det körde vi ner en käpp vid pionerna och band upp dem med ett snöre för att ge dem lite stöd mot vinden som ligger på där ibland.
0 kommentarer | Läs och kommentera; Aldrig färdig